Igår ringde dom från dagis, Alfons hade ramlat ner från klätterställningen och landat på ryggen och tappat luften. Han slutade inte gråta. Vi åkte med ilfart dit och han hade så pass ont och stönade fram orden, så vi tvekade inte utan åkte direkt till akuten.
På akuten var väntan evighetslång. Först kollade en läkare alla kontor och ben på överkroppen, men konstaterade att det inte fanns några skador, men mjukdelarna verkade inte helt okej så han överlämnade till en annan doktor. 2 olika läkare klämde och kände på honom och skrämde sedan upp oss, det kunde vara mjälten som spruckit eller njuren som tagit skada, vi skulle få läggas in på barnavdelningen för observation, men efter överläggning med ytterligare en läkare beslutades en röntgen.
Alfons började bli otålig på allt väntande och började skrika och klaga "nu är jag nästan död". Han började bli hungrig också eftersom han inte hade ätit annat än frukost kl 8, klockan var nu 15. Han somnade, och sov ganska ordentligt. Man satte Emla-plåster på hans händer, gav honom lungnande, satte nål och kopplade upp honom för att ta koll på blodtryck, puls och syresättningen.
Andreas var tvungen att åka till dom andra barnen och jag stannade kvar.
Skitfbyte och ny doktor, den bästa jag någonsin träffat. Han beslutade inläggning i alla fall och var omtänksam och förstående.
Det var dags för röntgen, Alfons sov hela tiden. Men när vi flyttade över honom mellan britsarna så klagade han lite. Vi åkte till avd. 44 och då var klockan kring 18, själv hade jag inte ätit en smula på hela dagen och började känna mig vinglig.
19 vaknade Alfons, röntgen visade ingenting och Alfons fick äta, Jan piggnade på sig riktigt snabbt och kunde gå, om än lite krokigt. Vi ville hem och läkaren tyckte att det var ett friskhetstecken. Han misstänker att något muskelfäste har gått sönder därav smärtan. Målen togs ut och efter ett tag så fick vi se att det forsade blod från handen, men vi tog det piano även om Alfons panikade lite, det löste sig snabbt. Vi tog taxi hem, Alfons var nöjd. I bilen frågade han "varför brinner det i min mage?" Det var första gången han verkligen beskrev sin smärta.
Han fick en påse ostkrokar och så fick han se en film. Idag vaknade han upp pigg och utvilad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar