Andreas har fått ge mina Fragmin-sprutor (blodförtunnande). Jag har gnällt varenda gång om att det tar så himla ont och att jag aldrig skulle utsätta mig för att ta sprutan själv för då skulle jag antagligen banga ur.
Ikväll så glömde vi bort sprutan och Andreas for på jobbet. 00.00 skickad han ett meddelande och frågar om jag kommit ihåg sprutan. Jag svor en lång ramsa. Sen började jag tänka på de eventuella konsekvenserna av att inte ta sprutan. Efter det bad jag en bön om att Gud skulle ge mig styrka och mod. Han gav mig det och jag kollade in några filmer på YouTube om hur man tar sprutan, detta då eftersom jag aldrig lärde mig hur man gjorde på sjukhuset eftersom Andreas skulle ge mig skiten. Jag läste lite mer om konsekvenserna, även om jag egentligen redan visste. Bad lite till. Sen ställde jag mig upp och hämtade sprutan och gick på toaletten. Jag sa till mig själv att jag inte hade något alternativ utan det var bara göra det.
JAG GJORDE DET!!!
Själva stickandet var varken svårt eller smärtsamt, dock så sved insprutet rejält, ut med nålen, andas djupt och sen var det över. Hädanefter tar jag den nog helst själv, tog minst ont faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar