Kring 2:30 på natten vaknade jag och kände att jag var tvungen att gå på toaletten. Väl där insåg jag att jag var förstoppad, jag tog i för allt vad jag var värd, men inget kom. Gav upp. Reste mig upp och då, PANG, så kom första värken, ca 2:50. Jag insåg att jag nog inte var bajsnödig och förstoppad, det var helt enkelt dags.
Efter någon minut av hängande över handfatet så gav värken med sig och jag gick in i sovrummet. Väl där kom nästa värk. Pappan vaknade till och frågade om det hade satt igång. Jag ylade fram något ljud och hoppades att han skulle förstå. Efter ytterligare någon minut så gav värken med sig. Jag hann sätt mig på sägen så startade nästa värk. Efter några värkar så säger pappan "Men hallå? Det är ju bara 16 sekunder mellan värkarna och varje värk är ca 2 minuter långa." Han ringde förlossningen och vi åkte in. Jag hade otroligt täta värkar. Jag tänkte på hur folk hade berättat att dom hade hunnit somna mellan sina värkar, jag hade då inte en chans. Vi kom till akuten, och dom berättade hur vi skulle ta oss till förlossningen, jag satt i en rullstol och pappan körde. Fort gick det och efter ett tag så kände jag hur det brann i låret, det var något galet med högra hjulet på rullstolen så det lutade in rakt i min sida, och friktionen gjorde att det brände. Jag hoppade av, pappan bröt till hjulet och sen fortsatte vansinnesfärden i kulverten. Väl inne på förlossningen kl 5 så var jag öppen 5 cm. Nu hade jag ingen paus, inte ens 10 sekunder mellan värkarna. Pga så långa värkar så blev det svårt med lustgasen. Jag blev erbjuden epidural när jag sa att jag inte orkade med mer smärta. En sur kvinnlig narkosläkare som bröt på något språk, tyska vill jag minnas, bad mig låta bli med värkarna en liten stund. Jag blev vansinnig och skrek några väl valda ord åt henne, kunde jag besluta ett uppehåll hade jag ju inte bett om epidural. Barnmorskan förklarade och visade för narkosläkaren att det fanns inget uppehåll. Så hon satte epiduralen i en värk och hon påtalade att hon inte var nöjd över att ha gjort det. Tyvärr hjälpte inte epiduralen alls, så jag fick utstå narkosläkaren helt i onödan. 6:30 var jag öppen 9 cm. Så det tog alltså ca 3 ½ timmar från första värken till att jag var nästan helt öppen. Jag fick pröva olika ställningar, stå, sitta, stå på knä, ligga på höger sida, ligga på vänster sida. Att ligga på vänster sida var inte bra alls eftersom att då sjönk Alfons hjärtljud. För mig var det mest naturligt och behagligt att ligga på rygg. Jag plöjde på länge med 9 cm, kräktes i en spypåse rakt framför ögonen på pappan. 8:45 var jag äntligen öppen 10 cm. Och det var först nu som pauserna började komma åter. Hade pauser på ca 20 sekunder mellan värkarna. Jag minns att jag hann somna precis innan nästa värk kom igång. Till slut var det dags att börja krysta, men jag hade otroligt lite kraft kvar så en kvinna kastade sig över mig, problemet var bara att hon försökte klämma ut mina lungor istället, så jag tappade liksom ännu mer kraft, jag bad henne flytta påsig så skulle allt gå snabbare. 9:40 kom han ut. Så ca 7 timmar från första värken tog det innan han lades upp på mitt bröst. Allt var väldigt omtumlande och gick inte ens i närheten som jag hade planerat. Jag hade förväntat mig värre smärta, och längre pauser mellan värkarna. Men så blev det inte. Hans huvud var avlångt och jag ifrågasatte om han skulle se ut så. Det skulle han inte, det berodde på att han legat djupt ner i kanalen så länge. Sen så när hon lyfte upp honom för att visa könet så var pungen helt tom, det var bara en skinn-påse. Jag blev förskräckt, och ifrågasatte även detta. Det var visst normalt. Hela ungen var normal.
Pappan grät och var glad. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. Funderade mer på att det var tur att jag hade klarat strumporna eftersom att jag hade glömt packa med just strumpor. Dock när dom hade sytt ihop mig och det var dags att hoppa i duschen så fick strumporna en röd färg istället för vita, när jag reste mig upp så rann allt blod i kroppen ur mig. Jag blev genast rädd, men det var tydligen normalt.
Alfons blev hans namn, vi hade bestämt det sedan flera år tillbaka. Jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt, och ännu värre blev det på BB. Det visade sig att Alfons var väldigt skakig och ryckig och detta berodde på för lågt blodsocker. Så dom tog honom ifrån mig och började ge honom ersättning. Tillslut blev Alfons inskriven på avd. 56 och jag var inskriven på BB. Jag var upprörd över att jag inte fick amma honom, blev inte ens tillfrågad. Dom matade honom full med ersättning och han somnade och ville inte alls amma.
Tillslut träffade vi en helt underbar kvinna på 56:an. Hon lärde mig att amma och hon gjorde allt för att jag skulle få känna mig som en mamma. Vi låg inne några dagar, dom stack nålar över allt, till och med i huvudet, allt för några droppar blod. Vi åkte hem på permis. Det var först när jag tog första steget genom ytterdörren in i vårt hem med Alfons i famnen som jag insåg att han var min. Jag började gråta och grät i 2 timmar. Han var min!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar