Ja då var vi framme på den tiden på året när jag som oftast blir deprimerad.
När jag bodde i Umeå infann sig aldrig denna känslan, då hade jag helt klart större förståelse. Men i 5 års tid nu så hamnar jag alltid i samma tankebana, de flesta gångerna har jag valt att inte säga något utan i min ensamhet har jag bara varit ledsen och inte sagt något.
Det hela bygger på kontakt.
När jag bodde i Umeå förväntade jag aldrig att någon skulle köra 30-40 mil för att hälsa på. När jag då blev gravid för första gången så beslutade jag att jag ville bo närmare min familj för att det inte skulle vara så jobbigt att hälsa på.
Jag försöker verkligen titta in hos alla mina nära, inte för ofta, men några gånger/år i alla fall.
Men tyvärr ser jag sällan till någon i mitt hem, jag kan säga att det händer en gång/år. Max 2. Det är när Alfons fyller år. Utan honom hade jag knappast sett till dessa människor i mitt hem.
Dom det berör lär ta åt sig och två saker kan hända, antingen ingenting, eller så blir det liv i luckan. Jag skiter blankt i om folk hälsar på mig hädanefter, utbytet glider liksom bort när viljan bara kommer från ett håll.
Ärligt så struntar jag i vilket. Jag har liksom gett upp.
Men jag är ärligt besviken på mig själv, att jag försökt anpassa mig efter andra i hela mitt liv men jag har ändå aldrig fått ut något av det. Nu är det dags för mig att tänka på mig själv, på riktigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Tycker väl inte att jag riktigt ska ta åt mig. Visst har jag kunnat komma oftare. Men när jag kommer då vill jag gärna stanna några dar. Självklart att du ska tänka på dig själv och din familj i första hand. Jag tycker också att du ska börja säga hur saker och ting känns om du vill. Det är svårt att förstå när du inget säger. Det har hänt mycket under dessa 5 år, alltså sen du flyttade till Luleå. "Landet", om du förstår hur jag tänker, har förändrats mycket också. Mycket känslomässigt på olika sätt och lite på annat sätt också. Men hur som helst tycker jag nog, att vi ska prata med varandra. Men i första hand går din familj och dig själv. Ni har mycket runt omkring er. Jag menar med barnen,träning, och jobb. Hela almenackan ska fungera. Men lite mer besök kan man kräva, för ni bor ju inte på andra sidan jordklotet. Egentligen är jag bortskämd som inte har mina barnbarn i ett annat land. Älskar dig och din familj, precis lika mycket som resten av barnen med fruar,barnbarn,och min stora familj. Vi hörs och ses !!!
SvaraRadera