Ibland blir jag rädd för hur fort tiden rinner förbi. Plötsligt behöver barnen inte samma stöd längre.
För några veckor sen så viftade jag bort tanken på att Alfons skulle lära sig cykla utan stödhjul i sommar. Han har ju enormt svårt med motoriken. Men Andreas har sparkat upp stödhjulen lite i taget och igår så sa jag till Alfons att han nog kan ta bort sina stödhjul helt eftersom han inte stödjer på dom längre, han svarade Jag cyklar inte på stödhjulen, jag cyklar på rumpan. Idag åkte dom av helt. Jag kan erkänna att det tårade sig i ögonen.
Det är så mycket som händer hela tiden med barnen. Herman behöver inte längre hålla en i handen när han ska gå, han springer utan min hjälp. Alfons kastar sig upp på cykeln och cyklar iväg som att han aldrig gjort annat, utan stödhjul och ingen behöver ens springa bakom honom och hålla i cykeln när han startar.
Herman har börjat nicka och skaka på huvudet, underlättar hans sätt att kommunicera och ta sig fram här i livet. Alfons är inte rädd för att säga hej och hej då längre och skapar nya kontakter och leker nästan lika som sina jämnåriga.
Jag blir så stolt när jag ser hur dom utvecklas och formar sig själva till små underbara individer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar