Jag packade ihop ungarna och åkte in till stan. Vimlet var lagom, träffade lite känt folk, lekte, Alfons åkte karusell, köpte remmar, Herman dansade loss på stranden framför scenen. Efter att ha tillbringat 1,5 timme på udden så började det regna och både jag och ungarna tyckte att det var dags att åka hem eftersom promenaden till bussen var lång. Vi hann inte långt från området så gjorde Alfons en krasch, paraplyet blev knosat och det rann blod från knät som Alfons nu trasat sönder fyra gånger på mindre än en vecka. Alfons fick ta mitt paraply och jag tog det trasiga tills vi hittade ett tak att skydda oss under. Alfons hade ont och vägrade gå, han tyckte att jag skulle bära honom men jag tyckte att min rygg inte skulle fixa det. Så han köpte in sig hos Herman i vagnen genom att avlasta Herman med paraplyhållandet. Så jag återfick mitt paraply, kastade det trasiga och pojkarna delade på ett. Vagnen hade mer än max-last men som tur är delas det inte ut någon bot till barnvagnsförare. Väl framme på Smedjan så fick vi inse att vi skulle få vänta på bussen i 25 minuter, lagom roligt med en arg Alfons och en trött Herman. Vi tog oss hem till slut så vi åt middag och sen kunde vi mysa i soffan med lördagsgodis och snacks. Jag är helt färdig i fotlederna och ryggen och misstänker att det blir knivigt att ta sig upp ur sängen imorgon, men eftersom Andreas jobbar så har jag liksom inget val.
Just nu ligger jag i sängen och inväntar effekten från två Alvedon, berusande.
Barnen hade roligt ett tag iaf. Så jävla klart att regnet skulle sabba allt. Stackars Alfons som alltid ska krascha på ett eller annat sätt. Helt otroligt. Men, men ni kom er hem levande. Kram !!!
SvaraRadera