Man smälter långsamt

Vi har för ett tag sen vinkat iväg Herman och Alfons som ska tillbringa lite tid hos sina mor- och farföräldrar. Detta då jag jobbar och Andreas är enarmad efter hundbetten som blev igår.
Tror snart varenda tidning har ringt och varit här och intervjuat och fotat Andreas. Aftonbladet, Expressen, Kuriren, NSD, Piteå-Tidningen... Kan ha varit någon mer också. Jo, just jå, radion ringde också.
Händelsen känns helt overkligt! Det känns som en mardröm och jag önskar verkligen att det var en.
Jag skulle vilja utse Andreas till en hjälte. Även om han inte orkade hålla hunden mer än 5-10 minuter så tror jag helt säkert att han räddade livet på den som hunden tuggade på först. När det tog mer än en halvtimme för polisen att ta sig på plats så sjönk dom verkligen i mina ögon, tänk om något barn hade blivit biten i väntan på polis.
Hade vi bott typ i Älvsbyn hade man ju förstått att det tagit tid, men vi bor ju ändå bara 5 km från stan, det tar ju då bara 10 minuter med lokalbussen hit. Helt galet!
Men men... Hädanefter har jag nolltolerans mot dessa hundar som nafsar och gör utfall!