Nu är metallen borta

Plockade agrafferna idag. Jag grät, skakade, kallsvettades. Några av agrafferna hade fastnat ganska ordentligt. Jag kände mig inte direkt nöjd över den som hade häftat ihop mig. Agrafferna var ojämna, sneda och här kan man även se att agraffen längst till vänster inte ens sitter över såret, den sitter ca 1 cm ifrån och fyller ingen som helst funktion. På vårdcentralen kunde man inte heller förstå varför den satt där ute. Nåväl, dom har ju liks hackat och slamsat upp mig så en agraff extra kvittar ju egentligen! Det har i alla fall läkt ihop bra och sårkanterna var fina så dessa ärr kommer nog smälta in bland alla bristningar till slut.

Stänga ner bloggen

Har under en tid nu funderat på att lägga ner bloggandet.
Jag gillar egentligen att blogga, men ibland känner jag att jag lika gärna kan skriva i en bok. Men jag tror att jag skulle strunta i skrivandet oftare då. Mest för att jag gillar att lägga in bilder och det gör jag enklast på bloggen.
Nåväl. Den som lever får se.

Slutet-på-året-depressionen

Ja då var vi framme på den tiden på året när jag som oftast blir deprimerad.
När jag bodde i Umeå infann sig aldrig denna känslan, då hade jag helt klart större förståelse. Men i 5 års tid nu så hamnar jag alltid i samma tankebana, de flesta gångerna har jag valt att inte säga något utan i min ensamhet har jag bara varit ledsen och inte sagt något.
Det hela bygger på kontakt.
När jag bodde i Umeå förväntade jag aldrig att någon skulle köra 30-40 mil för att hälsa på. När jag då blev gravid för första gången så beslutade jag att jag ville bo närmare min familj för att det inte skulle vara så jobbigt att hälsa på.
Jag försöker verkligen titta in hos alla mina nära, inte för ofta, men några gånger/år i alla fall.
Men tyvärr ser jag sällan till någon i mitt hem, jag kan säga att det händer en gång/år. Max 2. Det är när Alfons fyller år. Utan honom hade jag knappast sett till dessa människor i mitt hem.
Dom det berör lär ta åt sig och två saker kan hända, antingen ingenting, eller så blir det liv i luckan. Jag skiter blankt i om folk hälsar på mig hädanefter, utbytet glider liksom bort när viljan bara kommer från ett håll.
Ärligt så struntar jag i vilket. Jag har liksom gett upp.

Men jag är ärligt besviken på mig själv, att jag försökt anpassa mig efter andra i hela mitt liv men jag har ändå aldrig fått ut något av det. Nu är det dags för mig att tänka på mig själv, på riktigt.

Breaking Dawn - del 2

Imorgon bär det av på bio. Jag längtar så jag kan spricka!

Städa - äta - städa - äta

Mitt liv har börjat likna årets sommarplåga Dansa - pausa. Men jag har gjort en liten justering i texten. Städa - äta. Städa - äta.
Vårt hem har en förmåga att vilja bli stökigt hela tiden. Jag städar och plockar hela tiden, men det händer liksom ingenting. Jag antar att det är ganska typiskt för alla kvinnor som lever själv med fyra killar som inte alls är pedantiska. Alfons hjälper faktiskt till ganska mycket i hemmet och han plockar undan bara man ber honom. Dom andra tre är hopplösa.
Just nu hinner jag inte riktigt med, dels så har jag ganska ont fortfarande efter operationen och vilar ganska mycket, men sen är det ju allt detta ätande.
9.00 Frukost
11.00 Mellanmål
13.00 Lunch
15.00 Mellanmål
18.00 Middag
20.00 Kvällsmål
Det är i princip varannan timme.
Sen så ska varje måltid pågå i MINST 20 minuter.
Och 10 minuter innan och 20 minuter efter får jag inte dricka, eftersom att då sköljer jag bara ner maten och får inget näringsupptag. Så så här ser det typ ut.

9.00 - 9.20 äter jag frukost, sen får jag inte drick något förrän 9.40. Mellan 9.40 och 10.50 får jag dricka. 11.00 ska jag äta igen fram till 11.20... och så här rullar det på. Det är dels svårt att komma ihåg att dricka och sen är det svårt att inte få dricka när man är törstig. Sen så kan jag inte klunka i mig mer än 4 små klunkar åt gången.

Det är svårt att lära sig leva detta nya liv, men snart är det en vana och rutin och då vet jag antagligen inte hur det var att leva innan.

Oskar

Oskar är i stort behov av aktivitet hela tiden. Och han börjar bli så pass stor nu att han inte direkt vill komma hem efter skolan och mysa, utan han vill ut och ränna med kompisarna.
Här har vi allt vi behöver och Oskar gillar det så himla mycket.
Jag gillar Kyrkans engagerande i barnen. Dom har något som heter "Efter plugget" vänder sig till barn i låg- och mellanstadiet, dit får barnen komma och pyssla, leka, spela, ibland bakar dom och ibland ser dom film. Aktiviteterna är olika. från gång till gång.
Sen har vi HIF. Ungarna får spela massa sporter och där finns idrottsledare och kamratstödjare.
Oskar har lättare med läxorna när han får göra mycket om dagarna. Han funkar inte när han är rastlös.

Även om han tränar hockey 2-3 ggr/veckan så räcker inte det för honom. Själv hade man ju varit helt död. Men det märks så tydligt på resultaten han levererar med läxorna att han fixar det bättre om han får göra sig av med ännu mer energi.

Därför är jag så glad att vi bor här där det finns så mycket för barnen och ungdomarna att göra.

Klart

Nu är chokladbollarna klara.