Somnar gåendes

Nu börjar jag bli trött faktiskt. Nu är i princip allt gjort inför imorgon. Det är bara marsipan som ska på tårtorna.
Äsch, nu kom jag på att jag har glömt att slå in presenten. Så nu ska jag bara göra det och sen lär jag falla i säng.

Kalasförberedelser

Tårtorna är inplastade och ska få stå och hitta ihop sig till imorgon. Då ska dom kläs in med marsipan efter en omgång spackel.
Det blir en chokladtårtbotten med hallonfluff och vaniljkräm.
Godispåsarna till fiskdammen är preparerade.
Så nu ska presenten slås in, jag ska dekorera lite och givetvis ska det blåsas ballonger och serpentiner.

Idag är det exakt 5 år sedan som mitt vatten gick. Alfons var beräknad att titta ut just den här dagen. Vattnet gick 12 på dagen. Jag hade 3 hundar som städade ivrigt efter mig när jag sprang från sovrummet till toaletten. Det tog ca 10 minuter för mig att samla mig och strukturera hur jag skulle göra. Jag ringde till Alfons pappa, sen på förlossningen, sen till pappan igen. Det var bestämt att jag skulle åka in trots frånvarande värkar. Och precis när jag skulle kliva in i duschen så ringde Lissan och ville låna Loppan. Sen blev det en dusch och så åkte vi in. Jag hade av misstag köpt bindor med doft. Doften skulle antagligen föreställa rosor, men luktade som en härsken kärringparfym från Mallorca. Vidrigt. Inne på förlossningen skulle barnmorskan lukta på bindan, hon tyckte den luktade konstigt, jag förklarade missödet. Det konstaterades i alla fall att vattnet hade gått och det sipprade hela tiden. Jag fick en fantastiskt stor blöja på mig och fick sedan åka hem, hade barnet inte tittat fram inom 3 dygn så skulle dom sätta igång mig. Jag hade varit liggandes halva graviditeten pga av högt blodtryck, men nu beslutade jag mig att jag skulle röra mig så värkarna kom igång. Vi åkte på Toys r us som hade öppnat dagen innan på Storheden. Sen så köpte vi oss en ENORM påse godis, åkte hem, åt och sen så hängde vi i soffan resten av kvällen. Vi såg IDOL och tryckte godis. Sen såg vi CSI och fram till midnatt la vi oss i sängen och startade CSI s1e1 och e2, sen somnade vi. Fortsättningen kommer senare.

Sorgligt avslut

Jag grät, floder, från början till slut. Kändes som att jag var lite extra känslig på något sätt. Tårarna forsade mest hela tiden. Förväntan var inte alls stor innan, trodde allt bara skulle bli skräp. Det blev det verkligen inte. Detta var den absolut bästa filmen av alla i Twilight-trilogin enligt mig. Den var dessutom väldigt rolig. Sen var det ju den sista filmen vilket känns riktigt sorgligt. Jag har väntat i ett år nu på den här filmen, och så kom dagen då jag äntligen fick se den. 2 timmar utan att blinka, det var det värt! Jag älskar den!

Breaking dawn - del 2.

5 vampyrtänder av 5 möjliga.

Sprutade mig själv

Andreas har fått ge mina Fragmin-sprutor (blodförtunnande). Jag har gnällt varenda gång om att det tar så himla ont och att jag aldrig skulle utsätta mig för att ta sprutan själv för då skulle jag antagligen banga ur.
Ikväll så glömde vi bort sprutan och Andreas for på jobbet. 00.00 skickad han ett meddelande och frågar om jag kommit ihåg sprutan. Jag svor en lång ramsa. Sen började jag tänka på de eventuella konsekvenserna  av att inte ta sprutan. Efter det bad jag en bön om att Gud skulle ge mig styrka och mod. Han gav mig det och jag kollade in några filmer på YouTube om hur man tar sprutan, detta då eftersom jag aldrig lärde mig hur man gjorde på sjukhuset eftersom Andreas skulle ge mig skiten. Jag läste lite mer om konsekvenserna, även om jag egentligen redan visste. Bad lite till. Sen ställde jag mig upp och hämtade sprutan och gick på toaletten. Jag sa till mig själv att jag inte hade något alternativ utan det var bara göra det.

JAG GJORDE DET!!!
Själva stickandet var varken svårt eller smärtsamt, dock så sved insprutet rejält, ut med nålen, andas djupt och sen var det över. Hädanefter tar jag den nog helst själv, tog minst ont faktiskt.

Nu är metallen borta

Plockade agrafferna idag. Jag grät, skakade, kallsvettades. Några av agrafferna hade fastnat ganska ordentligt. Jag kände mig inte direkt nöjd över den som hade häftat ihop mig. Agrafferna var ojämna, sneda och här kan man även se att agraffen längst till vänster inte ens sitter över såret, den sitter ca 1 cm ifrån och fyller ingen som helst funktion. På vårdcentralen kunde man inte heller förstå varför den satt där ute. Nåväl, dom har ju liks hackat och slamsat upp mig så en agraff extra kvittar ju egentligen! Det har i alla fall läkt ihop bra och sårkanterna var fina så dessa ärr kommer nog smälta in bland alla bristningar till slut.

Stänga ner bloggen

Har under en tid nu funderat på att lägga ner bloggandet.
Jag gillar egentligen att blogga, men ibland känner jag att jag lika gärna kan skriva i en bok. Men jag tror att jag skulle strunta i skrivandet oftare då. Mest för att jag gillar att lägga in bilder och det gör jag enklast på bloggen.
Nåväl. Den som lever får se.

Slutet-på-året-depressionen

Ja då var vi framme på den tiden på året när jag som oftast blir deprimerad.
När jag bodde i Umeå infann sig aldrig denna känslan, då hade jag helt klart större förståelse. Men i 5 års tid nu så hamnar jag alltid i samma tankebana, de flesta gångerna har jag valt att inte säga något utan i min ensamhet har jag bara varit ledsen och inte sagt något.
Det hela bygger på kontakt.
När jag bodde i Umeå förväntade jag aldrig att någon skulle köra 30-40 mil för att hälsa på. När jag då blev gravid för första gången så beslutade jag att jag ville bo närmare min familj för att det inte skulle vara så jobbigt att hälsa på.
Jag försöker verkligen titta in hos alla mina nära, inte för ofta, men några gånger/år i alla fall.
Men tyvärr ser jag sällan till någon i mitt hem, jag kan säga att det händer en gång/år. Max 2. Det är när Alfons fyller år. Utan honom hade jag knappast sett till dessa människor i mitt hem.
Dom det berör lär ta åt sig och två saker kan hända, antingen ingenting, eller så blir det liv i luckan. Jag skiter blankt i om folk hälsar på mig hädanefter, utbytet glider liksom bort när viljan bara kommer från ett håll.
Ärligt så struntar jag i vilket. Jag har liksom gett upp.

Men jag är ärligt besviken på mig själv, att jag försökt anpassa mig efter andra i hela mitt liv men jag har ändå aldrig fått ut något av det. Nu är det dags för mig att tänka på mig själv, på riktigt.