Och alla verkade tycka att det var gott.
Den smala milen
måndag 19 november 2012
Tårtorna blev bra.
Och alla verkade tycka att det var gott.
Fortsättningen på förlossningen.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om dagen innan Alfons föddes. Det inlägget finns här. Jag lovade en fortsättning på min förlossningsberättelse som tagit mig 5 år att skriva, här kommer den.
Kring 2:30 på natten vaknade jag och kände att jag var tvungen att gå på toaletten. Väl där insåg jag att jag var förstoppad, jag tog i för allt vad jag var värd, men inget kom. Gav upp. Reste mig upp och då, PANG, så kom första värken, ca 2:50. Jag insåg att jag nog inte var bajsnödig och förstoppad, det var helt enkelt dags.
Efter någon minut av hängande över handfatet så gav värken med sig och jag gick in i sovrummet. Väl där kom nästa värk. Pappan vaknade till och frågade om det hade satt igång. Jag ylade fram något ljud och hoppades att han skulle förstå. Efter ytterligare någon minut så gav värken med sig. Jag hann sätt mig på sägen så startade nästa värk. Efter några värkar så säger pappan "Men hallå? Det är ju bara 16 sekunder mellan värkarna och varje värk är ca 2 minuter långa." Han ringde förlossningen och vi åkte in. Jag hade otroligt täta värkar. Jag tänkte på hur folk hade berättat att dom hade hunnit somna mellan sina värkar, jag hade då inte en chans. Vi kom till akuten, och dom berättade hur vi skulle ta oss till förlossningen, jag satt i en rullstol och pappan körde. Fort gick det och efter ett tag så kände jag hur det brann i låret, det var något galet med högra hjulet på rullstolen så det lutade in rakt i min sida, och friktionen gjorde att det brände. Jag hoppade av, pappan bröt till hjulet och sen fortsatte vansinnesfärden i kulverten. Väl inne på förlossningen kl 5 så var jag öppen 5 cm. Nu hade jag ingen paus, inte ens 10 sekunder mellan värkarna. Pga så långa värkar så blev det svårt med lustgasen. Jag blev erbjuden epidural när jag sa att jag inte orkade med mer smärta. En sur kvinnlig narkosläkare som bröt på något språk, tyska vill jag minnas, bad mig låta bli med värkarna en liten stund. Jag blev vansinnig och skrek några väl valda ord åt henne, kunde jag besluta ett uppehåll hade jag ju inte bett om epidural. Barnmorskan förklarade och visade för narkosläkaren att det fanns inget uppehåll. Så hon satte epiduralen i en värk och hon påtalade att hon inte var nöjd över att ha gjort det. Tyvärr hjälpte inte epiduralen alls, så jag fick utstå narkosläkaren helt i onödan. 6:30 var jag öppen 9 cm. Så det tog alltså ca 3 ½ timmar från första värken till att jag var nästan helt öppen. Jag fick pröva olika ställningar, stå, sitta, stå på knä, ligga på höger sida, ligga på vänster sida. Att ligga på vänster sida var inte bra alls eftersom att då sjönk Alfons hjärtljud. För mig var det mest naturligt och behagligt att ligga på rygg. Jag plöjde på länge med 9 cm, kräktes i en spypåse rakt framför ögonen på pappan. 8:45 var jag äntligen öppen 10 cm. Och det var först nu som pauserna började komma åter. Hade pauser på ca 20 sekunder mellan värkarna. Jag minns att jag hann somna precis innan nästa värk kom igång. Till slut var det dags att börja krysta, men jag hade otroligt lite kraft kvar så en kvinna kastade sig över mig, problemet var bara att hon försökte klämma ut mina lungor istället, så jag tappade liksom ännu mer kraft, jag bad henne flytta påsig så skulle allt gå snabbare. 9:40 kom han ut. Så ca 7 timmar från första värken tog det innan han lades upp på mitt bröst. Allt var väldigt omtumlande och gick inte ens i närheten som jag hade planerat. Jag hade förväntat mig värre smärta, och längre pauser mellan värkarna. Men så blev det inte. Hans huvud var avlångt och jag ifrågasatte om han skulle se ut så. Det skulle han inte, det berodde på att han legat djupt ner i kanalen så länge. Sen så när hon lyfte upp honom för att visa könet så var pungen helt tom, det var bara en skinn-påse. Jag blev förskräckt, och ifrågasatte även detta. Det var visst normalt. Hela ungen var normal.
Pappan grät och var glad. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. Funderade mer på att det var tur att jag hade klarat strumporna eftersom att jag hade glömt packa med just strumpor. Dock när dom hade sytt ihop mig och det var dags att hoppa i duschen så fick strumporna en röd färg istället för vita, när jag reste mig upp så rann allt blod i kroppen ur mig. Jag blev genast rädd, men det var tydligen normalt.
Alfons blev hans namn, vi hade bestämt det sedan flera år tillbaka. Jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt, och ännu värre blev det på BB. Det visade sig att Alfons var väldigt skakig och ryckig och detta berodde på för lågt blodsocker. Så dom tog honom ifrån mig och började ge honom ersättning. Tillslut blev Alfons inskriven på avd. 56 och jag var inskriven på BB. Jag var upprörd över att jag inte fick amma honom, blev inte ens tillfrågad. Dom matade honom full med ersättning och han somnade och ville inte alls amma.
Tillslut träffade vi en helt underbar kvinna på 56:an. Hon lärde mig att amma och hon gjorde allt för att jag skulle få känna mig som en mamma. Vi låg inne några dagar, dom stack nålar över allt, till och med i huvudet, allt för några droppar blod. Vi åkte hem på permis. Det var först när jag tog första steget genom ytterdörren in i vårt hem med Alfons i famnen som jag insåg att han var min. Jag började gråta och grät i 2 timmar. Han var min!
Kring 2:30 på natten vaknade jag och kände att jag var tvungen att gå på toaletten. Väl där insåg jag att jag var förstoppad, jag tog i för allt vad jag var värd, men inget kom. Gav upp. Reste mig upp och då, PANG, så kom första värken, ca 2:50. Jag insåg att jag nog inte var bajsnödig och förstoppad, det var helt enkelt dags.
Efter någon minut av hängande över handfatet så gav värken med sig och jag gick in i sovrummet. Väl där kom nästa värk. Pappan vaknade till och frågade om det hade satt igång. Jag ylade fram något ljud och hoppades att han skulle förstå. Efter ytterligare någon minut så gav värken med sig. Jag hann sätt mig på sägen så startade nästa värk. Efter några värkar så säger pappan "Men hallå? Det är ju bara 16 sekunder mellan värkarna och varje värk är ca 2 minuter långa." Han ringde förlossningen och vi åkte in. Jag hade otroligt täta värkar. Jag tänkte på hur folk hade berättat att dom hade hunnit somna mellan sina värkar, jag hade då inte en chans. Vi kom till akuten, och dom berättade hur vi skulle ta oss till förlossningen, jag satt i en rullstol och pappan körde. Fort gick det och efter ett tag så kände jag hur det brann i låret, det var något galet med högra hjulet på rullstolen så det lutade in rakt i min sida, och friktionen gjorde att det brände. Jag hoppade av, pappan bröt till hjulet och sen fortsatte vansinnesfärden i kulverten. Väl inne på förlossningen kl 5 så var jag öppen 5 cm. Nu hade jag ingen paus, inte ens 10 sekunder mellan värkarna. Pga så långa värkar så blev det svårt med lustgasen. Jag blev erbjuden epidural när jag sa att jag inte orkade med mer smärta. En sur kvinnlig narkosläkare som bröt på något språk, tyska vill jag minnas, bad mig låta bli med värkarna en liten stund. Jag blev vansinnig och skrek några väl valda ord åt henne, kunde jag besluta ett uppehåll hade jag ju inte bett om epidural. Barnmorskan förklarade och visade för narkosläkaren att det fanns inget uppehåll. Så hon satte epiduralen i en värk och hon påtalade att hon inte var nöjd över att ha gjort det. Tyvärr hjälpte inte epiduralen alls, så jag fick utstå narkosläkaren helt i onödan. 6:30 var jag öppen 9 cm. Så det tog alltså ca 3 ½ timmar från första värken till att jag var nästan helt öppen. Jag fick pröva olika ställningar, stå, sitta, stå på knä, ligga på höger sida, ligga på vänster sida. Att ligga på vänster sida var inte bra alls eftersom att då sjönk Alfons hjärtljud. För mig var det mest naturligt och behagligt att ligga på rygg. Jag plöjde på länge med 9 cm, kräktes i en spypåse rakt framför ögonen på pappan. 8:45 var jag äntligen öppen 10 cm. Och det var först nu som pauserna började komma åter. Hade pauser på ca 20 sekunder mellan värkarna. Jag minns att jag hann somna precis innan nästa värk kom igång. Till slut var det dags att börja krysta, men jag hade otroligt lite kraft kvar så en kvinna kastade sig över mig, problemet var bara att hon försökte klämma ut mina lungor istället, så jag tappade liksom ännu mer kraft, jag bad henne flytta påsig så skulle allt gå snabbare. 9:40 kom han ut. Så ca 7 timmar från första värken tog det innan han lades upp på mitt bröst. Allt var väldigt omtumlande och gick inte ens i närheten som jag hade planerat. Jag hade förväntat mig värre smärta, och längre pauser mellan värkarna. Men så blev det inte. Hans huvud var avlångt och jag ifrågasatte om han skulle se ut så. Det skulle han inte, det berodde på att han legat djupt ner i kanalen så länge. Sen så när hon lyfte upp honom för att visa könet så var pungen helt tom, det var bara en skinn-påse. Jag blev förskräckt, och ifrågasatte även detta. Det var visst normalt. Hela ungen var normal.
Pappan grät och var glad. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. Funderade mer på att det var tur att jag hade klarat strumporna eftersom att jag hade glömt packa med just strumpor. Dock när dom hade sytt ihop mig och det var dags att hoppa i duschen så fick strumporna en röd färg istället för vita, när jag reste mig upp så rann allt blod i kroppen ur mig. Jag blev genast rädd, men det var tydligen normalt.
Alfons blev hans namn, vi hade bestämt det sedan flera år tillbaka. Jag kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt, och ännu värre blev det på BB. Det visade sig att Alfons var väldigt skakig och ryckig och detta berodde på för lågt blodsocker. Så dom tog honom ifrån mig och började ge honom ersättning. Tillslut blev Alfons inskriven på avd. 56 och jag var inskriven på BB. Jag var upprörd över att jag inte fick amma honom, blev inte ens tillfrågad. Dom matade honom full med ersättning och han somnade och ville inte alls amma.
Tillslut träffade vi en helt underbar kvinna på 56:an. Hon lärde mig att amma och hon gjorde allt för att jag skulle få känna mig som en mamma. Vi låg inne några dagar, dom stack nålar över allt, till och med i huvudet, allt för några droppar blod. Vi åkte hem på permis. Det var först när jag tog första steget genom ytterdörren in i vårt hem med Alfons i famnen som jag insåg att han var min. Jag började gråta och grät i 2 timmar. Han var min!
Lilla fröken Olofsson
Riktigt tidigt i morse pumpade mitt hjärta ut några extra liter blod och produktionen av glädjetårar startade. Framför ögonen visades en bild av en alldeles nyfödd liten flicka. Min brorsdotter hade entrat världen. Hon är 53 cm lång, hon väger 3555 gram och hon är alldeles bedårande!
Välkommen lilla fröken Olofsson.
lördag 17 november 2012
Somnar gåendes
Nu börjar jag bli trött faktiskt. Nu är i princip allt gjort inför imorgon. Det är bara marsipan som ska på tårtorna.
Äsch, nu kom jag på att jag har glömt att slå in presenten. Så nu ska jag bara göra det och sen lär jag falla i säng.
Äsch, nu kom jag på att jag har glömt att slå in presenten. Så nu ska jag bara göra det och sen lär jag falla i säng.
fredag 16 november 2012
Kalasförberedelser
Tårtorna är inplastade och ska få stå och hitta ihop sig till imorgon. Då ska dom kläs in med marsipan efter en omgång spackel.
Det blir en chokladtårtbotten med hallonfluff och vaniljkräm.
Godispåsarna till fiskdammen är preparerade.
Så nu ska presenten slås in, jag ska dekorera lite och givetvis ska det blåsas ballonger och serpentiner.
Idag är det exakt 5 år sedan som mitt vatten gick. Alfons var beräknad att titta ut just den här dagen. Vattnet gick 12 på dagen. Jag hade 3 hundar som städade ivrigt efter mig när jag sprang från sovrummet till toaletten. Det tog ca 10 minuter för mig att samla mig och strukturera hur jag skulle göra. Jag ringde till Alfons pappa, sen på förlossningen, sen till pappan igen. Det var bestämt att jag skulle åka in trots frånvarande värkar. Och precis när jag skulle kliva in i duschen så ringde Lissan och ville låna Loppan. Sen blev det en dusch och så åkte vi in. Jag hade av misstag köpt bindor med doft. Doften skulle antagligen föreställa rosor, men luktade som en härsken kärringparfym från Mallorca. Vidrigt. Inne på förlossningen skulle barnmorskan lukta på bindan, hon tyckte den luktade konstigt, jag förklarade missödet. Det konstaterades i alla fall att vattnet hade gått och det sipprade hela tiden. Jag fick en fantastiskt stor blöja på mig och fick sedan åka hem, hade barnet inte tittat fram inom 3 dygn så skulle dom sätta igång mig. Jag hade varit liggandes halva graviditeten pga av högt blodtryck, men nu beslutade jag mig att jag skulle röra mig så värkarna kom igång. Vi åkte på Toys r us som hade öppnat dagen innan på Storheden. Sen så köpte vi oss en ENORM påse godis, åkte hem, åt och sen så hängde vi i soffan resten av kvällen. Vi såg IDOL och tryckte godis. Sen såg vi CSI och fram till midnatt la vi oss i sängen och startade CSI s1e1 och e2, sen somnade vi. Fortsättningen kommer senare.
Det blir en chokladtårtbotten med hallonfluff och vaniljkräm.
Godispåsarna till fiskdammen är preparerade.
Så nu ska presenten slås in, jag ska dekorera lite och givetvis ska det blåsas ballonger och serpentiner.
Idag är det exakt 5 år sedan som mitt vatten gick. Alfons var beräknad att titta ut just den här dagen. Vattnet gick 12 på dagen. Jag hade 3 hundar som städade ivrigt efter mig när jag sprang från sovrummet till toaletten. Det tog ca 10 minuter för mig att samla mig och strukturera hur jag skulle göra. Jag ringde till Alfons pappa, sen på förlossningen, sen till pappan igen. Det var bestämt att jag skulle åka in trots frånvarande värkar. Och precis när jag skulle kliva in i duschen så ringde Lissan och ville låna Loppan. Sen blev det en dusch och så åkte vi in. Jag hade av misstag köpt bindor med doft. Doften skulle antagligen föreställa rosor, men luktade som en härsken kärringparfym från Mallorca. Vidrigt. Inne på förlossningen skulle barnmorskan lukta på bindan, hon tyckte den luktade konstigt, jag förklarade missödet. Det konstaterades i alla fall att vattnet hade gått och det sipprade hela tiden. Jag fick en fantastiskt stor blöja på mig och fick sedan åka hem, hade barnet inte tittat fram inom 3 dygn så skulle dom sätta igång mig. Jag hade varit liggandes halva graviditeten pga av högt blodtryck, men nu beslutade jag mig att jag skulle röra mig så värkarna kom igång. Vi åkte på Toys r us som hade öppnat dagen innan på Storheden. Sen så köpte vi oss en ENORM påse godis, åkte hem, åt och sen så hängde vi i soffan resten av kvällen. Vi såg IDOL och tryckte godis. Sen såg vi CSI och fram till midnatt la vi oss i sängen och startade CSI s1e1 och e2, sen somnade vi. Fortsättningen kommer senare.
Sorgligt avslut
Jag grät, floder, från början till slut. Kändes som att jag var lite extra känslig på något sätt. Tårarna forsade mest hela tiden. Förväntan var inte alls stor innan, trodde allt bara skulle bli skräp. Det blev det verkligen inte. Detta var den absolut bästa filmen av alla i Twilight-trilogin enligt mig. Den var dessutom väldigt rolig. Sen var det ju den sista filmen vilket känns riktigt sorgligt. Jag har väntat i ett år nu på den här filmen, och så kom dagen då jag äntligen fick se den. 2 timmar utan att blinka, det var det värt! Jag älskar den!
Breaking dawn - del 2.
5 vampyrtänder av 5 möjliga.
Breaking dawn - del 2.
5 vampyrtänder av 5 möjliga.
Sprutade mig själv
Andreas har fått ge mina Fragmin-sprutor (blodförtunnande). Jag har gnällt varenda gång om att det tar så himla ont och att jag aldrig skulle utsätta mig för att ta sprutan själv för då skulle jag antagligen banga ur.
Ikväll så glömde vi bort sprutan och Andreas for på jobbet. 00.00 skickad han ett meddelande och frågar om jag kommit ihåg sprutan. Jag svor en lång ramsa. Sen började jag tänka på de eventuella konsekvenserna av att inte ta sprutan. Efter det bad jag en bön om att Gud skulle ge mig styrka och mod. Han gav mig det och jag kollade in några filmer på YouTube om hur man tar sprutan, detta då eftersom jag aldrig lärde mig hur man gjorde på sjukhuset eftersom Andreas skulle ge mig skiten. Jag läste lite mer om konsekvenserna, även om jag egentligen redan visste. Bad lite till. Sen ställde jag mig upp och hämtade sprutan och gick på toaletten. Jag sa till mig själv att jag inte hade något alternativ utan det var bara göra det.
JAG GJORDE DET!!!
Själva stickandet var varken svårt eller smärtsamt, dock så sved insprutet rejält, ut med nålen, andas djupt och sen var det över. Hädanefter tar jag den nog helst själv, tog minst ont faktiskt.
Ikväll så glömde vi bort sprutan och Andreas for på jobbet. 00.00 skickad han ett meddelande och frågar om jag kommit ihåg sprutan. Jag svor en lång ramsa. Sen började jag tänka på de eventuella konsekvenserna av att inte ta sprutan. Efter det bad jag en bön om att Gud skulle ge mig styrka och mod. Han gav mig det och jag kollade in några filmer på YouTube om hur man tar sprutan, detta då eftersom jag aldrig lärde mig hur man gjorde på sjukhuset eftersom Andreas skulle ge mig skiten. Jag läste lite mer om konsekvenserna, även om jag egentligen redan visste. Bad lite till. Sen ställde jag mig upp och hämtade sprutan och gick på toaletten. Jag sa till mig själv att jag inte hade något alternativ utan det var bara göra det.
JAG GJORDE DET!!!
Själva stickandet var varken svårt eller smärtsamt, dock så sved insprutet rejält, ut med nålen, andas djupt och sen var det över. Hädanefter tar jag den nog helst själv, tog minst ont faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)