Sverige är mitt jobb

På jobbet leker vi med barn och bjuder på massa goda saker. Allt i fotbolls-anda. På bilden så är inte flaggan på min kind så bra längre, men det har suddats ut ganska mycket.

50 minuter

Jag lyckades sova 50 minuter, det var dock 50 minuter mardröm, att Andreas var otrogen mot mig i samma rum som mig, med sitt ex.
Nu är jag på Coop och ska strax börja jobba.

5.22

John Blund verkar ha slutat komma till mig, jag är fortfarande vaken. Om 2 timmar är det dags att kliva upp och stressa iväg till jobbet och jobba till 19.15. Fantastiskt!

Soluppgång

Nu stiger solen upp, rakt in i vårat sovrum. Jag har ännu inte somnat och klockan är snart halv 4. This sucks!

Spöken, finns dom?

Jag är inte helt villig att tro på spöken egentligen. Men nu har jag legat vaken med en skräckslagen Alfons och Herman har vaknat förtvivlat flera gånger.

Alfons låg bredvid mig och stirrade helt skräckslaget mot väggen och sa säg åt han att han inte ska vara här jag är så rädd mamma. Jag vände mig om men givetvis var ingen där och i samma veva skrek Herman rakt ut, kan tillägga att väggen leder rakt in i Hermans rum. Jag gick in till Herman, tröstade honom tills han somnade om, gick tillbaka till sängen där Alfons låg skräckslagen och stirrade runt omkring sig. Han lugnade ner sig lite när jag kom men kunde inte slappna av riktigt, han låg med uppspärrade ögon. Efter ett tag så började Oskar prata i sömnen och Alfons blev stel som en pinne. Jag förklarade för honom att det bara var Oskar som pratade i sömnen. Efter ett tag så började Alfons gråta, han var verkligen jätte rädd. Och Herman vaknade igen. Efter att ha lugnat ner Herman så gick jag och la mig bredvid Alfons som fortfarande var stirrig. Plötsligt lät det som någon gick väldig snabbt och hårt på golvet och så small det i vardagsrummet. Alfons grät, Herman vaknade, jag gick in i tv-rummet och där hade det åkt ner saker på golvet, kollade in hos Oskar, men han sov i sin säng. Tröstade Herman och gick tillbaka till Alfons, han var fortfarande vaken och stirrade runt och var ryckig. Ingen var uppe och gick men jag är säker på att jag hörde någons bestämda steg. Och sakerna som ramlat ner från bordet... Behöver jag säga att jag är rädd?
Jag har flera gånger tänkt klä på mig och ungarna och dra härifrån men lugnat mig med att det finns en naturlig förklaring. Och nä, det var inte katten för han låg på mina kläder på golvet och sov hela tiden.
Spöken, finns dom?

Stödhjul - bort

Ibland blir jag rädd för hur fort tiden rinner förbi. Plötsligt behöver barnen inte samma stöd längre.
För några veckor sen så viftade jag bort tanken på att Alfons skulle lära sig cykla utan stödhjul i sommar. Han har ju enormt svårt med motoriken. Men Andreas har sparkat upp stödhjulen lite i taget och igår så sa jag till Alfons att han nog kan ta bort sina stödhjul helt eftersom han inte stödjer på dom längre, han svarade Jag cyklar inte på stödhjulen, jag cyklar på rumpan. Idag åkte dom av helt. Jag kan erkänna att det tårade sig i ögonen.
Det är så mycket som händer hela tiden med barnen. Herman behöver inte längre hålla en i handen när han ska gå, han springer utan min hjälp. Alfons kastar sig upp på cykeln och cyklar iväg som att han aldrig gjort annat, utan stödhjul och ingen behöver ens springa bakom honom och hålla i cykeln när han startar.
Herman har börjat nicka och skaka på huvudet, underlättar hans sätt att kommunicera och ta sig fram här i livet. Alfons är inte rädd för att säga hej och hej då längre och skapar nya kontakter och leker nästan lika som sina jämnåriga.
Jag blir så stolt när jag ser hur dom utvecklas och formar sig själva till små underbara individer.

Big Brother-nörden

Jag fick just denna länk skickad till mig av en annan underbar Big Brother-nörd.
Big Brother Annica har grälat med sin syster, galet, jag är dock inte förvånad över Annicas barnsliga beteende.
http://murchie.blogg.se/2012/june/tis-12-jun-12.html
Nu ska jag ta och ringa den där andra nörden.