För 1 år sedan så gifte jag mig med Andreas. Mitt efternamn förändrades från Olofsson till Hällström. Alla som jag tycker om var där. Det var ett bröllop helt i min smak. Inte för mycket och inte för lite.
Vi har inte direkt firat dagen idag eftersom jag har jobbat och barnen är hemma, men jag gav Andreas en bomulls-blomma, vi åt lite jordgubbar och grädde och har hängt framför tv:n. Det är det lilla som gör det.
Igår gick jag och la mig på 2 Alvedon och 1 Tramadol. Somnade relativt snabbt vilket var ofantligt skönt eftersom jag hade ganska mycket värk. Dock vaknade jag kring 23 och hade så jävla ont i huvudet så jag trodde jag skulle dö. Klev upp, tog en till Tramadol men det blev bara värre och värre. Det snurrade, domnade och jag kräktes. Andreas fick hjälpa mig att gå eftersom jag annars antagligen skulle slå ihjäl mig. Jag stod mestadels på knä med huvudet i golvet. Jag trodde ärligt att huvudet skulle explodera. Andreas ringde 1177 som tyckte han skulle ringa 112, han gjorde det, jag minns inte så mycket av vad som hände och plötsligt var ambulans på plats. Väl på sjukhuset så togs det prover, jag fick morfin och Alvedon som inte hjälpte, röntgade hjärnan, ingen blödning så läkaren var säker på att det var migrän. Jag kände mig jätte fånig. Fick Imigran inskjutet i magen. Värken blev ännu värre. Fick då Voltaren i droppform, lindrade lite men det var fortfarande hemskt. Alla funderade på vad felet var, men mer smärtstillande fanns inte att ge, hade fått så sjukt mycket mellan 2.00 - 6.00 och dom tyckte det var konstigt att jag inte hade somnat av ren utmattning.
Jag blev inlagd på Ava och där fick jag ännu mer morfin. Då somnade jag till men vaknade varje kvart. Ronden gick och då var huvuvärken ganska normal. Läkaren tyckte jag skulle åka hem försöka vila, komma tillbaka om det blev värre igen och sen ta kontakt med Vårdcentralen, något är fel och nu måste man få bukt med det. Jag höll med.
Jag har som bara sovit idag, och nu på kvällen kände jag hur värken och ilandet började om, tryckt i mig Alvedon och Tramadol och nu hoppas jag på en hel natts sömn.
Alltså denna dag slår fan allt.
Nu vill jag bara gråta tills jag somnar.
Den väntade mensen kom.
Sen började Camilla surra med mig om att färga håret. Det slutade med att jag tog beslutet att blondera mig, det var inte Camillas förslag. Det slutade med ett förstört linne och jag ser ut som fan i barret. Det är kritvitt närmast botten, sen blir det gulfläckigt för att sen i topparna vara fint. Det ser verkligen förskräckligt ut, VERKLIGEN! Jag skulle ha lyssnat på Camilla och färgat det i någon färg istället.
Sen inser jag när jag kollar busstider att det går ingen nattbuss. Varför vet jag då fan inte, så det fick bli taxi hem, hade ju liksom inget jävla val.
Väl hemma så gör jag en grotesk upptäckt, min nya lampa, som jag hunnit ha i mina ägor i 4 dagar, har katten lekt med och nu är den liksom inte lika fin längre.
Jag tänkte att om jag går på toa och går och lägger mig så kan ju inget mer hända denna dag, så jag går på toa och gör upptäckten att jag inte har några bindor hemma.
Hur kunde det bli så här jävligt?
Känslorna svallar. Ena sekunden är jag så glad. Nästa sekund ännu gladare. Helt plötsligt blir jag ledsen för något som samtidigt gör mig glad. Ja det går verkligen upp och ner.
Jag känner ju en känsla som inte på något sätt är osann, men svallet gör mig galen.
Just nu gläds jag i alla fall åt att jag just träffat garanterat stans trevligaste karlar på helt oväntad plats. Och nu ska jag in till stan och träffa min finaste finaste underbaraste Camilla. Hon, den där Carlsson.
Första dagen denna vecka som jag känner mig ganska fräsch faktiskt. Smaken är tillbaka också.
Det verkar som att jag har svårt att sova inatt igen.
Så jag försöker läsa lite så kanske jag somnar.
Det blir Michael Nyqvists självbiografi, När barnet lagt sig.
