Bukett

Den enda som ger mig blommor är min mormor, men hon har slutat hälsa på sen vi skaffade katt så nu fick jag införskaffa mig en egen sommarbukett. Jag och barnen har varit och tittat på djuren och på väg hem så plockade vi med oss lite blommor.
Katten älskar dom!

Tvättkorgsbus

Nivån är aningen högre nu när pojkarna är hemma igen.

Det blir inte som förr

Tusen och åter tusen tankar snurrar i min hjärna. Vad som händer nu får tiden utvisa. En sak vet jag, det blir aldrig vad det en gång var.

Alfons har ritat

Alfons har varit väldigt sen med att rita gubbar, detta pga autismen. Tidigare har hans bilder varit svåra att tyda munnen kunde hamna uppe på huvudet och benen ovanför det, dagis har också reagerat på detta.
Men idag gjorde han ett nytt försök och det blev ju väldigt överskådligt. Lite konstigt blev det kanske med 6 armar på Alfons och Oskar och jag fick skägg, men det är ju detaljer.
Jag är en stolt mamma just nu.

Det ljusa i vardagen

Man måste alltid försöka se allt från den ljusa sidan, det är dom små sakerna som gör att vardagen går ihop.

Elräkningen kom idag. Den lägsta vi haft dom senaste månaderna. Den har minskat brutalt! Hoppas den minskar ännu mindre till nästa månad, för nu har jag bara tvättat i lägenheten 2 ggr dom senaste 3 veckorna.

• Juli    390 kr
• Juni   450 kr
• Maj   995 kr
• April  990 kr

Sen så har jag snart tvättat upp ytterligare två veckors tvätt. Fantastiskt skönt när man kan välja och vraka precis hur man vill ur garderoben. 

Och jag måste glädjas åt att jag inte jobbar om assistent hos kvinnan i huset bredvid. Jag har hört mycket om henne, det ska visst vara en enorm pina att jobba hos henne. Jag har hört hur hon låter, men jag har aldrig hört vad hon låter om, har bara hört hur hon har skrikit åt folk i telefonen och hennes assistenter att dom är idioter osv. Idag tvättar jag i tvättstugan tillsammans med henne och hennes två assistenter. "Gå dit, häng där, gör det, flytta den, låt den där vara, gå dit, har ni aldrig sett en tvättstuga tidigare, är det nå fel i huvudet på er, lägg den där, sluta med det där annars får du sparken, kom hit, gå dit, ställ bort den här, är du en idiot..." osv. Stackars människor! När jag och den ena assistenten stod en bit ifrån henne så sa jag lite lågt "jag antar att ni aldrig får något tack, men ni gör ett bra jobb!" Han log bara och sa ingenting! Jag har själv jobbat hos en som var ungefär så där. Man biter ihop och funderar på varför man hjälper någon som är så jävla otacksam!

Sen gläds jag givetvis åt dagen höjdpunkt, att mina älskade barn kommer hem idag igen efter att ha vistats ett par dagar borta, Herman hos farmor och farfar och Alfons hos mormor och morfar. Jag ska pussa dom tills dom somnar, och då ska jag fortsätta pussa dom en stund till.

Sunderby sjukhus åter igen

Fick hem en kallelse till Sunderby sjukhus på öron- näsa- hals. När jag åkte in akut senast så hittade dom "lite trängningar" i bihålorna. Jag stod fast vid att det inte var orsaken till att huvudet höll på att explodera.
Men tydligen så hade läkaren remitterat mig dit i alla fall. Jag fick se röntgenbilderna. Jag skulle då inte kalla det "trängningar", det var lite, men inte ens halvfullt i bihålorna.
Jag har i en vecka nu ätit Rinexin, men det har gjort varken till eller från. Och nu när läkaren kollade näsan, halsen, bihålorna och allt runt omkring så kunde bihålorna uteslutas, hon tyckte också att det var överdrivet från akutläkarens håll, det var ju inte direkt sprängfullt.
Nåväl, nu finns det ytterligare något att utesluta i utredningen från helvetet.

• Bihåleträngningar
• Migrän
• Skelettskador
• Skador/andra fysiska problem med hjärnan
• Inflammationer
• Problem med hjärtat

Läkaren på vårdcentralen som jag träffade förra veckan gjorde då ingen direkt kraftansträngning. Alvedon, vila, inte lyfta tungt. Hon tyckte jag skulle prova Ipen eller Voltaren, men då njurläkare har gett mig förbud mot detta då jag endast har en njure så tackade jag nej och förklarade varför. Hennes svar var "ja men den njuren är ju frisk, men vad vet jag, jag är ju ingen njurspecialist." Jag vill ju knappast riskera att förtöra den enda jag har. Tramadol avrådde hon mig att ta och hon skrev inte ut mer. Jag hade då under 3 månaders tid endast tagit 48 tabletter, trots att jag var rekommenderad att ta 2-3 tabletter/dag.
Läkaren jag träffade före det var en läkare som endast skulle gå igenom mina provsvar från den årliga kontrollen på njuren. Han hade inte ens en aning om varför jag hade gjort testerna, han trodde att jag hade haft en urinvägsinfektion och att det var därför. Det kändes som ett slag i ansiktet att han inte ens hade försökt glutta igenom min journal.
Före det träffade jag en läkare som hade full förståelse för hur jag mådde och jag fick utskrivet Alvedon och Tramadol och så en remiss till sjukgymnast.
Listan på läkarbesök kan göras lång!!!

Nästan varje gång jag är i kontakt med sjukvården så blir jag ledsen, besviken och upprörd.
Jag kämpar mig igenom varje dag, med smärta. Det enda jag fått utskrivet är Alvedon och Tramadol, Tramadolen är det enda som gjort mitt liv någorlunda drägligt när värken har varit som värst, men som sagt, långt ifrån överdoserat.

Vad är då mina "diffusa symtom" som läkarna kallar det, jo...

• Värk i leder, handleder, axlar, skulderblad, fotleder ibland knän och höfter.
• Stelhet på morgonen, kan ta en timme att komma sig på fötter.
• Ont i huden, vissa delar på kroppen, som smalbenen, överarmarna, ryggen har jag en brinnande känsla i huden, detta är ett stort problem när jag ska duscha.
• Ständig huvudvärk
• Trötthet
• Sömnsvårigheter
• Minnesluckor (har glömt bort självklara saker, som hur man startar spisen)
• Sendrag under natten (oftast vaderna)
• Foglossningar
• Ont i musklerna i underlivet vid mens (kan inte sitta på toaletten ordentligt då det känns som muttan ska ramla lös)
• Domningar främst i händer och fötter, ibland vandrar domningarna upp i armar och ben.
• Yrsel och svimmar

Sen finns det småsaker som jag inte riktigt vet om det är normal eller onormalt, lätt till gråt, humörsvängningar, lättirriterad, vita fläckar på huden som dyker upp ibland och lite annat smått och gott.

Allt detta har pågått i flera (3) år nu, det kom inte över en natt utan har smugit sig fram, det började med huden och sen har det bara eskalerat.

Det går inte en dag utan värk och jag är otroligt less, jag bryter ihop, reser mig igen, men allt går bara runt runt. Detta passar ju heller inte när man ska ta hand om 3 (2 varannan vecka) barn och jobba och försöka ha ett drägligt liv. Och jag förstår läkarna på ett sätt, symtomen är många och det är svårt att veta vars man ska börja nysta, men deras ignorans gör mig bara ledsen och förtvivlad. Jag får ingen vidare hjälp på Vårdcentralen heller så jag måste ju åka in och ut på akuten som en jojo när värken är som värst och jag bara ligger och kvider. Andreas har fått ringa ambulans flera gånger när jag bara legat och haft sån smärta så jag knappt kunnat prata eller tänka klart. Utan honom så vet jag inte vad jag hade gjort! Han är en klippa när det kommer till att ta hand om barnen. Vi grälar ofta, jag är trött och har värk och orkar inte, och jag förstår att han är less på hur det är, men vi försöker, i hopp om att det finns ett slut på detta snart!

Vackert

Robert Pattinson och Kristen Stewart är sjukt vackra!
Efter att ha sett dessa bilder och hört denna sång så känner jag att det måste bli lite Twillight, antagligen  Breaking dawn part 1, antagligen ikväll, antagligen under protest av mannen i huset.