Familjen är hemma och håret har jag fixat till.
Alfons kom hem med allergi.
Alltså denna dag slår fan allt.
Nu vill jag bara gråta tills jag somnar.
Den väntade mensen kom.
Sen började Camilla surra med mig om att färga håret. Det slutade med att jag tog beslutet att blondera mig, det var inte Camillas förslag. Det slutade med ett förstört linne och jag ser ut som fan i barret. Det är kritvitt närmast botten, sen blir det gulfläckigt för att sen i topparna vara fint. Det ser verkligen förskräckligt ut, VERKLIGEN! Jag skulle ha lyssnat på Camilla och färgat det i någon färg istället.
Sen inser jag när jag kollar busstider att det går ingen nattbuss. Varför vet jag då fan inte, så det fick bli taxi hem, hade ju liksom inget jävla val.
Väl hemma så gör jag en grotesk upptäckt, min nya lampa, som jag hunnit ha i mina ägor i 4 dagar, har katten lekt med och nu är den liksom inte lika fin längre.
Jag tänkte att om jag går på toa och går och lägger mig så kan ju inget mer hända denna dag, så jag går på toa och gör upptäckten att jag inte har några bindor hemma.
Hur kunde det bli så här jävligt?
Känslorna svallar. Ena sekunden är jag så glad. Nästa sekund ännu gladare. Helt plötsligt blir jag ledsen för något som samtidigt gör mig glad. Ja det går verkligen upp och ner.
Jag känner ju en känsla som inte på något sätt är osann, men svallet gör mig galen.
Just nu gläds jag i alla fall åt att jag just träffat garanterat stans trevligaste karlar på helt oväntad plats. Och nu ska jag in till stan och träffa min finaste finaste underbaraste Camilla. Hon, den där Carlsson.
Det verkar som att jag har svårt att sova inatt igen.
Så jag försöker läsa lite så kanske jag somnar.
Det blir Michael Nyqvists självbiografi, När barnet lagt sig.
Jag har ont i gommen, små små sår som svider.
Nu har jag bara en butik kvar sen så åker jag hem och dör. Det kan nog hända att det blir varm nyponsoppa med glass till middag.