För 4 dagar sen tog jag bort EKG-lapparna. Det kliar och gör ont fortfarande. Jag såg just att jag till och med blivit blå. Och jag kan tillägga att jag sällan får blåmärken, jag kan slå i riktigt hårt men oftast blir jag inte blå.
Gnäll gnäll. Sånt som händer.
I slutet på förra året skulle det säljas lotter för Oskars hockeylag. Mitt i allt detta så flyttade vi. Vi hade 5 st lotter som jag packade ner på något smart ställe, men sedan hittade jag dom inte. Vi betalade för lotterna men vi hittade dom aldrig.
Idag tänkte jag att det var dags att plocka fram Alfons foppa-tofflor, jag hittade lite gatukritor också. Och så tänkte jag att jag skulle möblera om lite i lådan med gamla skor för att få ner Alfons vinterskor. Och där... Där låg lotterna. 5 st. Jag kollade vad dom hade för utgångsdatum. Gissa? Alltså, dom har ju varit borta i 6 månader så jag förstod ju att datumet var utgånget. Men lite jävligt kändes det faktiskt att dom gick ut igår.
Det tog ett tag innan jag vågade skrapa dom, hade känts ganska irriterande om vi hade vunnit typ en bil eller en resa och så föll man på mållinjen. Tillslut skrapade jag i alla fall. Det var en vinst. Men ingen bil. Utan något som var värt 50 kr. Det var ju en lättnad faktiskt.
Ligger här i sängen och inväntar effekten av en näve tabletter. Nacken och ryggen är under all kritik just nu.
Jag är egentligen trött som få, men värken knackar och plingar på som en galen mördare.
Ibland önskar jag faktiskt att jag fick bryta ett ben eller en arm, då kanske man fick vila sig lite.
Jag vet att jag gnäller, men det är verkligen pissigt att aldrig få vila när man känner sig som en överkörd räv som saknar halva kroppen och ingen kan hjälpa en. Utmattande! Utmanande! Utdött!
Herman har hög feber och är jätte tung-andad, och skäller när han hostat. Jag går som på nålar och är så himla fladdrig.
Skönast är när han ligger på mitt bröst så jag hela tiden kan höra hans andetag.
Det har nu gått över 3 år sen Alfons, som nu är 4 år, träffade sin biologiska far.
Alfons var ett planerat barn som vi beslutade tillsammans att vi skulle skaffa och sen tog det ett år innan jag blev gravid, väntan var lång och vi kämpade hårt. Tillslut fick vi våran älskade Alfons, vi grät när han föddes och vi älskade honom direkt. När Alfons var 6 månader hade vi en tuff separation då han hade träffat en ny. Han träffade Alfons ganska mycket på sin lediga tid. När vi sen kom osams för att han helt plötsligt struntade i att dyka upp på avtalad tid och så blev det en diskussion angående underhållet och i samma veva så fick jag ett nytt jobb och min första dag på jobbet så blev Alfons sjuk och jag bad pappan vabba, han vägrade, men som tur var så ställde mina föräldrar upp.
Helt plötsligt gick det inte få tag i honom och han hämtade aldrig Alfons igen, och nu har 3 år passerat.
Både jag, familjerätten, sjukvården och skatteverket har försökt komma i kontakt med honom, men det är lönlöst. Det enda jag hört ifrån honom var ett mail där han skrev att han ville adoptera bort sin del av Alfons för att han inte vill behöva ta några fler beslut (typ vars han bor, vård, dagis osv) vad gäller Alfons igen. Det funkar ju inte riktigt så.
Jag skrev tillbaka att jag tyckte att det var tråkigt men att det inte riktigt går, jag kan inte begära att någon annan ska adoptera honom. Men om han vill så kan han ju skriva över vårdnaden på mig så behöver han inte ta några fler beslut vad gäller Alfons. Det svarade han aldrig på.
Hade jag haft råd skulle jag ansöka om ensam vårdnad eftersom jag vet att Tingsrätten skulle ge mig vårdnaden utan att blinka.
